Kyrkogården på kvällen.

Jag tänkte sätta lite ljus i mammas minneslund. Så när jag hade köpt den sista julklappen på "lilljulafton" åkte jag förbi kyrkogården. Klockan var 17.30 och det var uppenbarligen väldigt mörkt då. För alla som känner mig så är mörkret inte speciellt lockande för mig utan extremt skrämmande istället. Jag tar mig upp för trapporna med två otända gravljus i handen kommer på att jag självklart inte har några tändstickor med mig ångrar just i detta ögonblick att jag inte röker eftersom rökare alltid har en tändare på sig, men den tanken försvinner ganske fort. Jag går en liten bit i detta totala mörker. Tittar bort mot minneslunden och hjälp vad den är upplyst, lika vackert som skrämmande. Nej jag vänder och småspringer tillbaka men då möter jag två personer som hjälper mig med att tända ljusen och då känner jag att jag inte har något val utan påbörjar vandringen igen mot minneslunden, jag ringer Mattias på mobilen för stöd och då funkar det. Att stå där är inga problem utan bara väldigt skönt så då lägger vi på en stund men sen ska jag ju ta mig tillbaka igen genom mörkret och får då återigen ringa upp. Många kan tycka att detta är urbota fånigt och det kanske det är oxå men jag kände mig i alla fall stolt över att ha lyckats gå på en kyrkogård helt själv när det är bäcksvart ute.