Hej!
Nu tänkte jag berätta om när lillprinsen kom till världen. En något omtumlande historia som slutade väl.
Förra veckan på torsdagen var jag hos Barnmorskan för vanlig kontroll. Blodtrycket låg lite på gränsen men dock inom normalvärdena. På urinstickan läckte jag 1 + på protein. Vi kom fram till att eftersom jag mådde bra så skulle jag kontrollera om dessa saker på fredagen då jag ändå skulle till specialist mott för ultraljud för att se så bebisen växt ordentligt. Väl där så kissade jag nu helt plöstligt 3+ på protein. Här är det nu lite farligt att vara barnmorska själv. För mig så var det helt osannolikt att jag skulle utveckla havandeskapsförgiftning eftersom jag inte haft dom tendenserna alls med de andra två och då är det ytterst ovanligt att drabbas vid en tredje graviditet. Symtom som huvudvärk som kom och gick suddig syn sista veckan ökad svullnad sorterade jag in i olika fack där jag tyckte dom hörde hemma. Huvudvärk har jag allt som oftast som icke gravid, suddig syn kunde jag ju ha pga att jag skelar och just nu provar ut prisma som sitter på glasögonen och faktsikt gjort synen lite knasig. Ökad svullnad i kroppen har man ju ofta som normalt vid en graviditet, men visst hade jag svullnat mer denna gången. Men man vill ju vara frisk eller hur, det är lätt att som barnmorska oxå inbilla sig att jag letar fel och hellre bortser från symtomen. Ja, ja ultraljudet gick bra. Vi tog lite blodprover och mätte blodtrycket som gärna dragit sig lite över kanten från det normala. Läkare kontaktades och vi kom fram till att hon skulle ringa till mig på kvällen för provsvar och ev åtgärd. Jag skulle självklart oxå höra av mig om jag kände mig dålig. Jag hade faktiskt ingen huvudvärk då utan mådde bra helt ärligt. Läkaren ringde på kvällen för att meddela att ett av proven visade på tecken till ev havandeskapsförgiftning och jag var tvungen att komma åter på söndagen för ny kontroll.
Vi åkte in på söndagen och jag var fullt medveten om att om proverna gick åt samma håll så skulle man sätta igång förlossningen, jag var ju fullgången så inget att vänta på direkt. Visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Ville jag vara sjuk och därmed bli igångsatt, jag var ju rätt trött på att vara gravid. Eller ville jag vara frisk och då riskera åka hem och invänta värkar.
Vi åkte i alla fall in på söndagen med väskan packad. Trodde på fullt allvar att jag nu skulle kissa blankt på stickan och ha normalt blodtryck igen. Nej jag kissade nu + 2 och samma blodtryck. Blodprovet var något bättre men fortfarande inte bra. Läkaren som ju oxå är min kollega då förstås släppte inte hem mig. Han sa: Skulle jag inte släppa hem en vanlig patient med dessa symtomen så kan jag ju inte släppa hem en kollega även om jag mådde bra.
Eftersom jag är snittad med Rasmus så kunde man inte sätta igång mig med tablett. Man kom inte åt för att ta hål på hinnsäcken så att vattnet skulle gå utan man kunde däremot sätta in en kateter och fylla med vatten som man skulle dra i med jämna mellanrum för att sen när den trillar ut kunna ta hål på hinnorna. Sagt och gjort. In med katetern, två dragningar och jag började få värkar, tredje dragningen så lossnade den och så tog man hål på hinnorna. Jag hade mkt fostervatten och allt kom nu forsande ut. Bebisens huvud som inte alls hade fixerat sig utan snarare var åt det rörligare hållet var nu svårt för barnmorskan att nå för att sätta en fosterljudselektrod på. Jag fortsatte resan med att vara uppegående mestadels, stod på knä, satt på boll. Allt för att detta huvud skulle komma ner. Jag kom igång med kraftiga värkar och började andas lustgas. Trots värkarna så öppnade jag mig inte mer än dessa 5 cm jag åstadkommit. Det krävs liksom ett bra samarbete från ett huvud som står rätt i kanalen och ger ett tryck neråt precis som ballongen hade gjort innan man tog hål på hinnorna och kraftiga värkar för att man ska öppna sig ordentligt.
Ja ont hade jag i alla fall. Jag provade sterila kvaddlar. Shit vad ont det gör att lägga dom men vilken smärtlindring!!!!! jag tog nog totalt åtta omgångar. Nåja tiden gick och jag kom väl fram till ca 7cm. Huvudet fortfarande högt upp. Hade kommit fram till måndag morgon, proverna visade mer tydligt nu att jag inte kunde bortse från att jag faktiskt var en "tox" som vi kallar det. Jag var inte beredd på att ge upp men prov på barnet i magen visade på att han var trött och började bilda mjölksyra. Läkaren beslutade att vi var tvungna att avsluta historien med ett kejsarsnitt, det var för lång väg kvar för att barnet skulle orka det. Narkosläkaren vågade inte låta mig vara vaken pga proverna (blödningsrisk om han skulle ge mig ryggbedövning) så det fick bli i narkos (sovsnitt). Så skedde och dom sövde ner mig. Här slutar min medvetenhet om vad som sedan hände. Här börjar däremot Mattias mardröm.
Ut plockas vår son som inte tar sitt första andetag som det var tänkt. Han har hjärtrytm men inte fullt ut så man får påbörja hjärtkompressioner. Läkaren har svårt att få ner luft i lungorna som är stela och fulla med fostervatten, man försöker sätta ner en tub i luftstrupen men även det var svårt och försöket avbryts. Nu kommer det upp lite vätska från lungorna. Man ger lite läkemedel som hjälper till med hjärtrytmen. Han får andas i c-pap som är ett hjälpmedel där han får andas mot ett lufttryck som hjälper att spänna ut lungorna. Nu efter ca 10 minuter så börjar han hämta sig och börjar efter ca 15 min andas själv. Man pratar om att åka till Uppsala för att lägga honom på nedkylning för att skydda hjärnan men läkaren ser inte de tecken som han isåfall skulle visa såsom kramper, stirrig blick mm som skulle tyda på ev hjärnskdor pga syrebristen. Man tar även två blodgaser som visar att han faktiskt inte har utsatts för någon svår syrebrist utan värdena var bra. Läkaren pratar dock med uppsala två gångersom bara bekräftar det han själv känner. Att pojken nu mår för bra för att åka. Han ligger med C-pap, har fått en sond som han får mat i. En kanyl på handen som ser ut som en boxarhandske.
Ja ont hade jag i alla fall. Jag provade sterila kvaddlar. Shit vad ont det gör att lägga dom men vilken smärtlindring!!!!! jag tog nog totalt åtta omgångar. Nåja tiden gick och jag kom väl fram till ca 7cm. Huvudet fortfarande högt upp. Hade kommit fram till måndag morgon, proverna visade mer tydligt nu att jag inte kunde bortse från att jag faktiskt var en "tox" som vi kallar det. Jag var inte beredd på att ge upp men prov på barnet i magen visade på att han var trött och började bilda mjölksyra. Läkaren beslutade att vi var tvungna att avsluta historien med ett kejsarsnitt, det var för lång väg kvar för att barnet skulle orka det. Narkosläkaren vågade inte låta mig vara vaken pga proverna (blödningsrisk om han skulle ge mig ryggbedövning) så det fick bli i narkos (sovsnitt). Så skedde och dom sövde ner mig. Här slutar min medvetenhet om vad som sedan hände. Här börjar däremot Mattias mardröm.
Ut plockas vår son som inte tar sitt första andetag som det var tänkt. Han har hjärtrytm men inte fullt ut så man får påbörja hjärtkompressioner. Läkaren har svårt att få ner luft i lungorna som är stela och fulla med fostervatten, man försöker sätta ner en tub i luftstrupen men även det var svårt och försöket avbryts. Nu kommer det upp lite vätska från lungorna. Man ger lite läkemedel som hjälper till med hjärtrytmen. Han får andas i c-pap som är ett hjälpmedel där han får andas mot ett lufttryck som hjälper att spänna ut lungorna. Nu efter ca 10 minuter så börjar han hämta sig och börjar efter ca 15 min andas själv. Man pratar om att åka till Uppsala för att lägga honom på nedkylning för att skydda hjärnan men läkaren ser inte de tecken som han isåfall skulle visa såsom kramper, stirrig blick mm som skulle tyda på ev hjärnskdor pga syrebristen. Man tar även två blodgaser som visar att han faktiskt inte har utsatts för någon svår syrebrist utan värdena var bra. Läkaren pratar dock med uppsala två gångersom bara bekräftar det han själv känner. Att pojken nu mår för bra för att åka. Han ligger med C-pap, har fått en sond som han får mat i. En kanyl på handen som ser ut som en boxarhandske.
Han får åka transportkuvös in till avd 69.
Nu vaknar jag upp på post op. Känner en vansinnig smärta som skär som knivar i magen. Ber om morfin. Undrar vad jag fått för något. Kommer inte ihåg om personalen där informerar mig om att jag fått en son som ligger på avd 69 eller om det är Mattias som berättar det för mig när han kommer med ett foto. Lyssnar till informationen om att han verkar vara stabil, om tankarna om uppsala. Vet inte riktigt om jag förstår. Vet att jag tänker att jag kanske har fått en son som kommer vara svårt handikappad, men bryr mig inte så mycket om det, han lever i alla fall, just nu åtminstånde.
Jag vill bli försäkrad om att han inte ännu har krampat något vilket Mattias säger att han inte har. Det låter bra i mina öron. Jag får reda på att det är Urban som är hans läkare vilket gör mig lugn, i hans händer kan jag lägga mitt barns liv känner jag. Mattias återvänder till avd 69 för att ha vår son hud mot hud. Känslan jag har inom mig är nog ändå trygghet, vet inte varifrån den känslan kommer men jag bestämmer mig för att inte oroa mig förrens dom säger att jag ska det. Så jag ligger där i mitt narkosrus med bilden mot mitt hjärta. Efter några timmar får jag äntligen komma dit. Blir inrullad på B-salen vilket oxå ger mig känslan av det kanske är ok med honom. Ett ostabilt barn brukar man inte lägga där. Jag tittar sjuksköterskan i ögonen och frågar om han är stabil, hon svarar försiktigt att han är det med viss tveksamhet känns det som men det visar sig bara vara en känsla som jag fick, hon upprepar några gånger att Urban ska komma och prata med mig, detta ororar mig något. För vad är det som han ska säga som inte hon kan säga. Ska han informera att mitt barn med stor sannolikhet kommer ha en hjärnskada? Jag fick min fina gosse på mitt bröst.
C-pappen brusade och blåste en massa luft. Den störde honom något. Ett gott tecken. Han lät inte alls som de dåliga barn jag hört på i mitt jobb som har det jättejobbigt med andningen. Urban kom. Inte för att berätta hur dålig min kille var utan för att berätta vad som troligen hänt och att han nu mådde bra och inga tecken till skador fanns. Det gick några timmar sen kom Urban och plockade bort C-pappen. En liten stund senare sökte lillkillen efter mitt bröst och började suga. Vi fick ligga alla tre tillsammans i ett rum över natten med bara ett övervak för att kontrollera syremättnad och puls.
Natten gick och allt var fortfarande bra. Vi bestämde att denna dagen skulle få gå till att amma enbart och bara kolla så han kunde hålla sitt blodsocker. Sedan skulle vi få åka hem. Nu var vi en "vanlig" bb familj. Härligt!
De lyckliga syskonen fick titta lite på honom en kort stund, det råder ju besöksförbud så det fick bli i slussen en kort sekund men dock ändå. Det var så skönt att få klämma och känna lite på de stora barnen oxå, jag hade ju saknat dom.
Jag hade ju planerat en normal förlossning och åka hem på tidig hemgång. Självklart skulle jag ju nu stanna tills läkaren sa att jag fick åka hem utan risk, men, jag har så svårt att ligga på sjukhus och bli uppassad och invänta andras rutiner. Allra helst när jag nu även normalt jobbar med patienter som jag själv så fixar jag gärna det jag kan själv. Jag tog bort urinkatetern själv när jag ändå skulle duscha vilket råkade bli vid 06 på morgonen, personalen tyckte nog att jag var lite rolig på det viset. Men det känns så obekvämt att bara ligga och vänta på att någon annan ska fixa. Blodsockrena på lillkillen kunda jag ju oxå fixa själv, jag märkte ju att dom jobbade som myror där ute med ett nytt dåligt barn. Det är intressant att få se hur olika vårt arbete ser ut. Personalen där är verkligen specialiserade på det sjuka barnet och är jätteduktiga på det. När det kommer in/föds ett barn som mår dåligt kan de stå upptagna med detta i flera timmar. Dom är ju så sköra. Så varför ska då jag störa med mina banala bekymmer som tex smärlindring när jag kan fixa även det själv.
Så kom slutbesiktningen. Allt väl och Urban bedyrade att lillprinsen mådde väl. Att han faktiskt kännt sig ganska lugn från allra första början.
För Mattias kändes allt detta nog värst. Att stå och se på hur alla försöker få hans son att leva med osäker utgång. Hur skulle han berätta för mig att vår son inte överlevt om det skulle landa där. Att vår son isåfall skulle dött på samma dag som min mamma dog på för 4 år sedan. Kändes konstigt nog att han fötts på samma dag som hennes dödsdag.
I hans dagliga arbete som sjuksköterska på ambulansen handlar samma handlingar oftast om att återuppliva en människa där livet släckts och det var ju så detta oxå kändes för honom.
Vi har pratat mkt om detta och kommit fram till att här handlade det aldrig om att återuppliva utan om att uppätthålla livet, för liv fanns det ju med puls men han hade glömt att ta det magiska första andetaget eftersom det var så fullt av vatten så fanns det ingen plats för luft. Vi hade ju faktiskt precis brutit kontakten med moderkakan så syre fanns ju i kroppen trots allt, det visade ju alla prover på. Apgar poängen som alla barn får var ju såklart inte lysande 3.3.4 men som Urban sa så är det mer ett instrument att arbeta efter som är jättebra men det talar inte om hela sanningen hur framtiden blir. Han fick 7 poäng vid 15 min ålder. Vi har ju haft barn på jobbet som fått fina poäng i början men som sedan blir dåliga av olika anledningar där det inte gått så bra.
Hemgång 2 dygn gammal!
Äntligen sätter stolt pappa upp den obligatoriska blåa nålen på födelsetavlan.
Första promenaden. Inget jag kan rekomendera andra nysnittade tox mammor där ute att göra på tredje dagen. Kändes ungefär som att ha druckit alkohol i flera dagar, skulle någon skrämma mig skulle inte kroppen orka reagera med annat än att svimma. Samma känsla när jag skulle köra bil. Inget att rekomendera.
Ser precis ut som sin storasyster gjorde som nyfödd.
Så slutet gott allting gott!
Självklart sörjer jag lite den normala förlossning som jag hade beställt, där Mattias skulle få ta emot barnet men ingen kan säga att det var jag som gav upp. Jag stod i de mest konstiga ställningar för att få ner det där huvudet rätt, hade inte läkaren avbrutit pga trött bebis i magen så hade jag varit beredd på att fortsätta. Sunda förnuftet säger ju självklart att det spelar väl ingen roll hur barnet kom ut utan att han faktiskt är här och mår bra. Den känslosamma sörjer men är stolt över att inte givit upp utan en kamp. Nu har jag min vackra son hos mig. Amningen fungerar bra så nu ska jag försöka att enbart njuta.
Det jag inte nämnt tidigare i texten är att under större delen av förlossningen hade jag min kollega och vän Anna hos mig som stöd, hon var även med vid Mattias sida under snittet och efter. Hennes stöd betyder så mycket för oss båda i hela situationen. Tack till dig. Stort tack även till all personal som var med. Cecilia som fick mig att prova sterila kvaddlar tillsammans med Åsa. Leila tillsammans med Marie, och Maria som fick bli sk förlösande barnmorska tillsammans med June-Mari. Även andra kollegor runt omkring som fanns med vid sidan om och gav sitt stöd på olika sätt. Vi var omhuldade kan man säga. Självklart tack till alla inblandade läkare och förstås barnläkare Urban med sina kollegor & personal på avd 69
Vikt: 3135g (störst av dem tre!!!) 50 cm lång.
Många kramar från oss.
Inlägg
