Fru trötter..

Hej igen...

 Så här var det förra veckan. Med tanke på Willes märkliga sömnbeteende och tidiga uppvaknande så blev jag väldigt trött. Jag kände väl en vanlig trötthet men sedan hände en rad saker som gjorde att nu var det dags att sova lite. När Rasmus hade opererat sig, ja just det har jag ju glömt att skriva kom jag på. Men han har tagit bort "polypen" körteln bakom näsan. Gick jättebra och det märks stor skillnad. Men i alla fall så fick han bara äta flytande en dag. Han beställde sin favvosoppa. Den gjordes naturligtvis och jag lät kastrullen stå kvar på spisen för jag tänkte spara soppan till nästa måltid. Jag minns att jag och Mattias tog en fika och jag sneglar på kastrullen och tänker återigen att den ska sparas. Sen minns jag bara att jag frågar Mattias senare vart soppan tagit vägen. Han visste inget förstås. Han var oskyldig, medans jag ångade på om att jag minsann inte hällt ut någon soppa så det måste ju varit han. Att hälla ut soppan innefattar några steg. 1 först hälla ut den 2 ta upp pastaresterna 3 diska kasrullen. Inget av detta minns jag att jag gjort. Jag borde ju reagerat och kommit på att Nej den skulle ju sparas. Nej. Sen när jag skulle hämta Nellie så glömde jag svänga in på skolan och bara fortsatte köra på vägen.....så jag får väl helt enkelt anta att soppan vilar på mitt ansvar. Dessutom blev jag väldigt yr så trött var jag.

Mattias tog Wille några morgnar i rad efter det och nu känns det mycket bättre.

Kram

Vår...

Hej alla i vårvädret!

Vad skönt det är med vår. Den där superhärliga solen som värmer så skönt. Man öppnar upp altandörren och den får stå öppen. William har upptäckt hur härligt det är att krypa omkring där ute.

11 månader har guldklimpen hunnit bli. Han har tagit ett steg med högerfoten men över ofta.  Snart så går han. Kankse till 1 års dagen. Hjälp vad tiden går men den är ju så rolig just nu. Lite märkvärdigt är det med tredje barnet måste jag säga. Med Rasmus som är vår första ville man att utvecklingen skulle gå så fort men man såg ändå inte alla stegen som så märkvärdiga och på något sett iakktog jag inte honom lika mycket. Det var liksom stort nog att vi fått ett barn. Nellie, ja då hade man fokus på två barn och hon utvecklades snabbt utan att man hängde med. Jag minns ärligt inte heller Rasmus utveckling mellan 2 1/2 tills femårsåldern. Nu ser jag alla steg och inser hur märkvärdigt det är. Kan bli helt till mig för att William börjat peka och visa vart lampan är.  Det är småsakerna som jag lägger märke till nu. Sen är det så kul att se samspelet mellan han och de stora.

 

På sportlovet var vi och badade. Vi köpte en badring åt Wille, en sån där han kan sitta själv utan att slinka genom. Superbra!!!!

Han gled omkring som en kung i den där. Blir bra i sommar till poolen.

Vi har ju fixat till Rasmus och Nellies rum. Vi blev alla mycket nöjda.

Rasmus rum. Det ska upp lite piff på väggarna och så lite hyllor. Bilderna tagna i motljus. Sängen står på några gamla sköksskåp men blev utmärkt förvaringsplats.

Nu är det bara Willes rum kvar men det känns inte så bråttom. Skulle visserligen vara skönt att få in hans leksaker där så vi får se när det blir. Man vill ju vara ute oxå.

Kram

Sjuklingar...

Hej!

Jag skulle verkligen vilja blogga mer men tiden bara rinner iväg. William kryper ju och försöker börja gå. Han är överallt men oftast efter mig förstås. Vissa dagar är det mest gnäll men sätter man sig då ner med honom så blir han ju såååå nöjd. Då får det väl stå lite disk i köket, och tvätten lär väl inte försvinna har jag märkt. Det finns väl ett sätt att säga som lyder: om ditt kök är skinande rent hela tiden så har du slarvat bort ditt liv...tja inte ordangrant men kontentan är ju trots allt att livet rullar snabbt förbi och mitt mål är väl snarare att det ska vara skapligt rent ur hygienisk synvinkel och ibland lyckas man ju få det att skina.

Jag får ibland frågan om jag skulle vilja ha fler barn. Svaret är att jag skulle inte orka gå igenom en graviditet till, och sen den första tiden....alltså hur mycket man än älskar sitt nyfödda barn och allt är rosenrött i några dagar så kommer den där fördärvliga tröttheten ikapp. Ska jag vara brutalt ärlig så är ju inte heller den lilla gulklimpen särskilt rolig då heller utan det är ju först när det händer lite som det börjar bli riktigt skoj. Detta märks extra tydligt på Mattias. Visst njöt han oxå när barnen låg och snusade på hans bröst när dom var sådär pyttesmå. Han älskade dom djupt men den riktiga glädjen över barnen har kommit när dom blivit lite större som när William började röra sig lite framåt och han började kommunicera på riktigt med oss. När man kunde börja busa och det är ett mer samspel. Jag kan faktsikt hålla med att det är nu som William är superrolig. Självklart är det en fantastisk känsla när dom föds och man får träffas och de första veckorna tillsammans är helt underbara. Men när sen vardagen kommer ikapp så är den tiden väldigt jobbig oxå.

Därför påminner jag mig själv om att det inte ska bli fler barn. Jag har gjort detta nu och älskat det men denna delen av mitt liv är förbi. Och det kan jag säga är svårt för mig och en storg sorg att erkänna. Jag måste alltså våga ta nästa kliv i livet. Nu ska jag vara med och se mina älsklingar växa upp och bli fantastiska människor. Jag har undrat varför vissa får tex 10 barn. Är det verkligen kärleken och viljan att få barn som råder eller är det så att dom inte vågar gå vidare....?? Ibland tänker jag att det skulle vara häftigt att ha en fyra fem barn som sprang omkring. Det är ju rätt coolt med små avbilder av en själv. Men då tror jag att jag kulle leva mitt liv bara för barnen och inte för mig själv tillsammans med Mattias. Liksom låtsas att livet står still.

Ja så här djupt kan det bli en onsdag hemma i vårt hem. Vi håller även på med fixning av Nellies nya rum. Hon och jag ska åka iväg idag och inhandla lite grejor.

Ang överskriften så är vi faktiskt friska men jag har har lycktas få min ögonoperation fixad. Gjorde mycket ont i några dagar efteråt. Nu känns det mest som en dryg kontaktlins som hamnat snett. Jag ser bra och ser inte längre dubbelt. Strax efter detta så fick jag en stor böld på ryggen, nermot ryggslutet. Dryga 7 cm. Jag blev dålig med hög feber och blev inlagd på kirurgen för att tömma denna. Dom ville söva ner mig för detta på operationsavdelningen men det blev nåt strul så dom fick göra det på avdelningen. Så jag pumpades full med morfin och så tog man och skar upp denna böld. Sen ville jag hem, har ju en alldeles egen sjuksköterska hemma. Läkaren skrattade åt mig (typiskt vårdfolk tänkte han nog som inte inser sitt eget bästa). Jag passade på att kräkas i kassan på apoteket på vägen hem oxå, lite mysigt och fräscht sådär.. Lägligt så var det samma kassörska som tidigare i veckan hjälpt mig efter ögonoperationen, hon måste ju tro att jag har klippkort på sjukhuset och opereras lite till och från sådär några gånger i veckan. Jag hade vansinnigt ont i några dagar efter och febern höll i sig.Läkaren tvingade på mig några morfinlikande tabletter som jag såååååå hade behövt ta, men vågade inte på amningen. Det hade med all säkerhet varit helt ok men eftersom jag behövde dom som mest på natten och jag helst ville observera effekten på William så vågade jag inte. Så nu planerar jag att vi ska vara friska.

Kram