Hunden...

Hej!

Hur roligt det än är med hund så lika jobbigt är det. Det är ett evigt planerande med detta djur. Jazz vår 8 åriga Schäfer är en mycket trevlig hund och bättre familjehund får du leta efter. Han funkar även bra med kompisar till barnen om de inte fjantar för mycket med honom. Han är en vakt hund ut i klospetsarna, och mkt dominant herre. Han leker inte gärna med någon annan än de vuxna han känner. Han varnar gärna med lite morr om någon kommer emot oss och stannar för att prata. Han kan gärna gå fram och hälsa själv utan problem men sen vill han vara ifred.

Han är en självsäker typ. Inte rädd utan tar kampen om den uppstår. Han lyder fint och till er som på något märkligt sätt tror att lydnad och beteende hör ihop så tror ni fel. Jazz lyder otroligt bra men kan vara rätt tråkig och ohyffsad. Ungefär som barn kan vara. Bra uppfostran betyder ju inte att barnet är världens trevligaste för det. Inte bland oss vuxna heller för den delen. Att leka med andra hundar funkar sällan då lek inte är något för honom speciellt inte om han inte får bestämma. Han är en riktig party pooper. Det ska vara ordning och reda. Med oss leker han gärna, det är kul när matte eller husse busar med honom.

Vi har fått flera erbjudanden om att sälja honom för att pröva som tjänstehund som yngre förstås eftersom han var så stabil men ändå tuff. Hans två brödrar jobbar som polishund och vakthund, men vi ville ju ha honom kvar hos oss

Som ni förstår så är ju en kaxig och tuff Schäfer som kräver sin man/kvinna i kopplet inte en lätt hund att bara lämna iväg för passning om man vill åka nån stans. Detta gör att vi nu börjar känna oss låsta. Framför allt att bara kunna spontant åka iväg över natten nån gång. Nej allt ska planeras efter hunden.

Jag & Mattias åkte till Kolmårdens spa en helg utan barnen men hunden fick följa med. Så han och vi gick där i korridorerna på hotellet som hade tre rum som var tillåtna för djur. Det gick bra det men återigen ett evigt tänkande på att hunden måste rastas.

Missförstå mig nu inte. Jag älskar min hund men tycker även att det är jobbigt. Den tiden då vi tävlade med honom i lydnad och tyckte det var kul är förbi. Familjens aktiviteter med fotboll mm tar nu större plats.

Sen har ju jag ett större problem. Vi har blivit attackerade två gånger av två olika hundar. Den ena var stor så det blev en match mellan två stöddiga hundar. Jazz även stabil i detta läget men riktigt otäckt att se en hund komma på avstånd och bara sätta tänderna i Jazz. Den andra var en liten rackare som oxå på långt avstånd kommer springandes och bara drar på Jazz direkt. Jazz som är bra mycket större tar ju tag om nacken på denna och börjar skaka. Han släpper honom till sist när han börjar pipa och vi säger loss. Den hunden pep iväg med svansen mellan benen. Riktigt otäck och totalt oprovocerande.

Detta har gjort att jag är riktigt rädd när jag går med honom. Är rädd att någon hund ska sprinag ut från sin trädgård, eller slita sig från kopplet eller värst att någon går lös med sin hund och den bestämmer sig för att anfalla. De flesta hundarna stannar ju trots allt på lite avstånd och skäller och det är lugnt för då gör inte Jazz något.

Det är inte kul att vara rädd när man går på en promenad som skulle kunna vara så himla skön och avkopplande.

Det är även rätt märkligt hur människor tänker när det gäller hundar. Små hundar får hoppa och skälla i sitt koppel hur mycket som helst, gärna gå i flexikoppel och dra en bit från husse/matte, gå fram och nosa på någons ben i kön till kiosken tex. Där finns ingen respekt för hundrädda stackare som faktiskt ofta är rädda för alla hundar inte bara stora. Så fort Jazz yttrar sig och kanske svarar en annans hunds utfall med morr eller skäll så har vi helt plötsligt en livsfarlig hund. En hund som står kopplad vi en affär tror mäniskor att man per automatik får klappa. Och om hunden då gör ett utfall i ren rädsla så är det hunden det är fel på. Ingen som tänker på att hunden faktiskt känner sig trängd. Vi kan prova att binda upp en människa vid ett träd och så ska okända komma fram och klämma och känna på henne, hur roligt blir det tro, finns en ganska överhängande risk att jag skulle bita ifrån om det hände mig i alla fall.  Ofta är det så de gånger en hund tyvärr bitit ett barn tex att hunden känt sig trängd, den har kanske försökt att gå undan men det envisa och nyfikna barnet har följt efter och ingen vuxen har stoppat, hunden har säkert varnat med att morra men saknar ju tyvärr förmågan att kunna prata eller ta bort barnet med tassen. Golden har ju lett den sk "bitligan" rent statistiskt. En gullig och snäll hund som fått nog. Sen finns det så klart den sjuka hunden som bara gått till anfall oxå förstås.

Jag låter aldrig barn hälsa på Jazz. Små barn är otäcka varelser. Dom stirrar i ögon höjd och går ostadigt fram och anfaller. Kan ju inte vara annat än farliga eller hur. Han skulle skälla till och även om han inte biter så blir barnet med all saäkerhet rädd så det är så onödigt. Av den anledningen tar vi sällan med Jazz på tex fotboll mm. Många föräldrar har glömt att lära sina barn att man inte går fram till en främmande hund så det blir ett evigt passande. Han är ju även en utpräglad vallhund och han tycker att fotbollslaget med alla anhöriga är otrevliga flockdjur som går åt olika håll, ohyffsat helt enkelt. Han har det bätte hemma i lugn och ro.

Jag blir oxå rätt förvånad när jag ser en liten hund sitta i kön inne på H&M. Varför tar man med sig hunden när man ska handla kläder??? Borsett från att respekt för alla rädda och allergiska totalt saknas så finns det ju heller ingen respekt för hunden, jag tror inte att det var hunden som ville åka och shoppa. Han hade nog tänk sig en härlig promenad i skogen istället. Och om nu matte var på väg till skogen men bara skulle göra ett ärende till affären så hade väl han haft det bättre i bilen en kort stund. Undrar just om det skulle vara lika accepterat om jag stod med min jätteschäfer i kön. Hund som hund eller??? Jag har oxå sett en liten hund sitta i en väska på stolen bredvid sin matte på en restaurang. Fräscht!!!! Inte konstigt vi har ett sämhälle med överstimulerade hundar som istället behöver göra av med energi på ett naturligt sett med söklekar, springa, efterapa det som hunden en gång var skapad till, vissa spårar, andra hämtar mm.

Så där ja! Nu har jag spenderat värdefull tid med att spy galla över detta. Rätt skönt med en blogg där jag faktiskt får skriva vad jag vill.

Avslutar ändå med att säga att jag älskar min Jazz, jag skulle kunna ställa William i barnvagnen mitt på torget i stan och Jazz skulle inte lämna den ens för  en snygg löpande pudeldrottning. Men ibland önskar jag mig ett hundlöst liv eller en lättare hund att lämna bort.

Här är han den stora farliga Jazz!!! Wille nyss hemkommen från sjukhuset och Jazz är mkt nyfiken på den nya flockmedlemmen. Han har fått många blöta pussar.

Kram