Härliga barn...

Hej!

Ja, här rullar livet verkligen på. Tänk att William passerat 6 månader, det är inte klokt. Vi har börjat så smått med smakportioner av div grönsaker men det är inte med största passion som han sväljer direkt. Han föredrar amningen och det är ju så smidigt. Dock har han den ovanan att han vill amma ca två gånger per natt men jag har vant mig vid det och har bestämt mig för att så får det vara, jag lider inte av det.

Jag läste lite om utvecklingen vid just 6 månader att barnen kan få lite separationsångest och gärna vill sova i mammans & pappans säng och detta stämmer bra in på Wille. Han somnar bra och enkelt i sin säng men efter första nattmålet så vill han sova hos oss. Och det får han väl. Vi skulle säkert kunna få honom att sova hela nätterna i sin säng och likaså att sluta amma på nätterna om vi ville men jag gör ingen större affär av det. Jag är ju mammaledig eller hur!,  så om jag är lite trött på dagarna så må det väl vara hänt. Jag skulle ju faktiskt kunna lägga mig en stund tillsammans med honom på dagen när de andra två ändå i skolan.

 Rätt roligt är det att följa alla dessa ändringar i barnuppfostring som råder i samhället. När Rasmus var liten skulle man gärna köra med att låta barnet skrika i sin säng och man skulle gå in med ett visst intervall. Vi gjorde aldrig så, kändes inte bra för oss, men passade säkert andra. Han var rätt dryg att få att somna, krävde vår närhet, amning mm. Nu har jag en 9 åring som är en trygg, självständig och go kille som har ett bra självförtroende, inte direkt klängig men visar gärna sin kärlek till oss med goa kramar. Så det känns inte som att vi skapade en osäker kille pga hans läggningsrutiner.

Nu förespråkas absolut inte skrikmetoden som nu även kallas avtrubbningsmetoden. Nu ska man på olika sätt vara nära hela tiden. Antingen sitta bredvid sängen, eller ligga i sängen tillsammans med sitt barn. För trygghet och närhet ger trygga & självständiga barn har man kommit på!!!

Tänk om man slaviskt skulle följa alla råd och fullkomligt strunta i sin intuition. Vad fel det skulle bli. Alla har vi så olika barn i så många olika situationer. Man måste få känna in sitt barn och lita på sin magkänsla.

Nu har vi fått en liten Wille som absolut inte vill somna i famnen, nej han vill in i sin säng, han ligger och pillar en stund, ibland "ropar" han till så vi kommer in och stoppar in tex nappen eller bara visar oss, men oftast bara somnar han. Kan kanske bero på att man blivit lite tryggare som förälder oxå eller vad tror ni??

 Dom känner ju av allt dom små liven. Minsta förändring känner dom av och då måste dom kolla så allt är bra ändå. Kloka varelser alltså!!!! Så kloka att vi nog inte ska laborera för mycket med alla metoder utan helt enkelt bara stanna upp och lyssna till vilka signaler barnet ger. Om deras beteende ändras, kolla upp om det kanske är en utvecklingsfas på gång.

Det låter kanske lite präktigt och som om jag är den perfekta mamman, men tro mig det är jag inte. Sanningen är att tråkiga händelser i mitt liv som tex min mammas död mm har tvingat mig att stanna upp och tänka till vad jag och min familj behöver. Jag har slutat att jämföra mig så mycket med andra och vad dom gör.

Jag önskar att jag kunde förmedla det till andra utan att dom ska behöva komma till insikt genom en tråkig upplevelse. Sen har jag ju oxå fått tre barn och man borde helt enkelt fått det tredje barnet först. Jag skulle vilja säga till förstagångsföräldrarna där ute. Stanna upp tänk till i vilken situation just du lever i. Känns det inte bra att stressa iväg på saker bara för att den där andra vännen gör det?  isåfall stanna hemma eller säg att du kommer senare. Försök inte att trycka in det gamla livet i det nya utan skapa ett helt nytt med vissa godbitar av det gamla kvar.

Jag kom på lite av det när jag var hemma med Nellie, då skulle man iväg på div tillställningar och alla dessa saker började en viss tid eller så skulle vi träffas ett gäng och en viss tid bestämdes. Det var bara det att den tiden inte passade mig för jag hade en hund som behövde komma ut på promenad. "Alla" andra tyckte att det passade ypperligt att träffas efter att man lämnat det större syskonet på dagis. Men det var ju just då det passade för mig att gå ut med hunden. Detta blev till en inre stress för mig. Till slut kom jag på att mitt liv inte var jämförbart med andras, bara för att vi hade barn i samma ålder så var vi inte identiska. Vi hade ju själva valt att skaffa hund och därmed såg min livssituaion annorlunda ut. Så det slutade med att jag sa att jag kom senare eller inte alls någon gång. Och tro mig det kändes lugnare i själen när man insåg att jag inte måste göra allt som alla andra.

Så med det sagt så ska jag nu traska över till grannen och ta mig en kopp kaffe. Det är ungefär som att gå på zoo för Wille för dom har marsvin, och dom kan han sitta och titta på i all oändlighet.

Så over and out från denna perfekta mamman med den så otroligt stora livserfarenheten!!! Det är bara till att gratulera mig då....eller hur.....

Kram

Man kan mysa med fler än mamma. Det måste vara helt ok att ha stora syskon: alltid någon som kan trösta.

Att kolla på Telletubbies uppskattas tydligen av fler.

Nellie i stora gympahallen.

Nästan bättre än busborgen. Har vi en framtida gymnast i familjen eller kommer hon sålla sig till bollsporten??