Uppskattning...

Hej!

Tänk vad lite det skulle behövas för att känna sig uppskattad. En minimal uppoffring som ändå skulle ge så mycket. Bara pytte pytt men NEJ, icke. Jag vet att jag kanske förväntar mig för mycket ibland men denna gången hade det varit så lätt att visa lite uppskattning. En minimal skillnad hade räckt bara för att visa att man försökte. Jag förstår tanken i det stora hela och att det finns en tanke på framtiden men det hade gjort en superstor skillnad för mig med det lilla. Inte skillnad i sak utan i känslan för mig.

Jag är en sån människa som hellre vill säga ja, som gärna erbjuder mig, som faktiskt slår lite knut på mig själv, kanske till och med ställer in något planerat om jag ser att någon annan är i behov. Men så är inte alla har jag märkt. Jag får inte ett skit tillbaka. Det slutar oftast i att jag mår dåligt och inser att jag bryr mig för mycket. Det tjänar liksom ingenting till. 

Det är bara jag som kan leva mitt liv och det är bara jag som kan göra förändringar. Jag kan inte ändra på andra.

Allt detta handlar bara om mig själv och mina hjärnspöken men idag kände jag att man kunde tagit chansen och visat lite uppskattning. Som sagt pytteliten skillnad hade givit mig så mycket men nej. Och så blir man så besviken. Och samtidigt kommer den där förbaskat snälla förstående människan i mig fram och hittar logiska förklaringar och dom finns där det säger jag inte men faktiskt så kunde man gjort en minimal förändring och på så sätt visat uppskattning. Hur man sen agerar i denna situation så kommer det alltid att anses som obstinat och att allt bollas tillbaka till mig igen.

Hur man än vänder sig så har man alltid rumpan bak.

Lite luddiga tankar från mig idag som ni märker.

Kramar